Hundar har hela tiden varit en del i mitt liv och King är den första hunden som jag minns. Jag vet att han var en omplacerings hund som pappa föll för på en gångnär de kom för att hämta dem. Mina föräldrar och några till hade en förening som i skrivandets stund inte minns vad den hette. King hade fått bo på en balkong, äta, sova och göra sina behov. Han var i ett bedrövligt skick när han kom hem till oss. Men med massor av kärlek och omvårdnad så kom han till sin rätt och visade sig vara en mycket stabil herre. Pappa höll på med bruks med honom men tävlingar kom aldrig på tal då han vägrade att jobba långt från pappa, det var verkligen husses hund. Jag älskade att klä-ut honom med sjalar mm och han brydde sig inte så mycket om det.
När jag var 9-10 år så blev mina föräldrar tvugna att ta det tunga beslutet att avliva honom. Hade problem med bukspottskörteln (tror jag det var). Jag kom hem från skolan och gav han en stor kram, jag kan än idag känna denna kram när jag sa adjö till honom.
Därefter kom en period där det var nymfparakiter, kanin och hästar i form av Rödjes ridskola som hägrade, men efter skillsmässan och flytten till Växjö så kände mamma att hon var redo för en hund i livet igen.
Hon blev fodervärd åt Athenagårdens kennel. Så i augusti 1988 kom Madore Tafia aka Fanzy (e. Silverpilens Nix u. Bessie) in i våra liv. Jag var på ca 2 träffar på brukshundklubben med hundungdom, men då Fanzy var så liten och mammas nya karl inte gillade att jag höll på med ”sådant trams” så blev det inte mer. Jag var med och uppfostrade henne, lekte och gick promenader. Lite lärde jag mig, men inte super mycket. Fanzy fick sammanlagt 16 valpar (9 med Jack von Stieglerhof och 7 med Atenagårdens Jemo). Mamma, Fanzy och mammas karl flyttade sedan till Halmstad och jag flyttade hem till pappa. Jag har för mig att Fanzy avled 1998-99 av ålder.
Ny hund var inte aktuellt för mig när jag var själv men ett djur var jag tvungen att ha. Så i maj 1994 så skaffade jag min älskade katt Zeeb. Zeeb var en väldigt egen katt med stark personlighet. Vi har gjort mycket tillsammans, faktum är att han och jag har byggt det liv jag har idag. Zeeb och jag bodde i en liten etta i Växjö när jag träffade Rickard. Och inte hade han något emot att få en husse heller, för vem säger nej till någon som man lätt kan linda runt tassen? Men Zeeb var en katt som var lätt att älska. När Krille skulle födas så skaffade vi en kompis till honom iform av systerdottern Tözen, Men hon blev inte gammal då hon började kissa inne. Samma problem hade hennes mamma haft och hon hade blivit väl utredd av veterinärer och då jag hade en bäbis och Tözen kunde ha blivit aggressiv mot honom så var beslutet lätt, så 2001 fick hon lämna detta liv för ett bättre liv i en annan värld. Zeeb brydde sig inte om att hon försvann utan tyckte att det var helt ok att få all(!) uppmärksamhet igen. Att få en hund i familjen var inte Zeeb så super glad åt till en början, men han satte Ceasar snabbt på plats och när Ceasar blev äldre så kunde de leka så smått. 2009 fick han lämna denna jord då han blev så smal och det kunde vara diabeters, njurarna eller åldern som gjorde det.
I juni 2003 flyttade vi till den lägenheten vi har idag på bottenvåning och jag kände ”Nu vill jag ha hund!” Men innan jag tog upp min tanke med Rickard så kände jag att jag var tvungen att bestämma mig och ta reda på massa med saker innan. Nr 1. Vilken ras? Schäfern fanns i mitt hjärta sedan jag var liten men skulle jag klara av det? En schäfer var tvungen att jobba annars blir den knäpp, var det ett liv för mig? Skulle jag vilja springa på bruks och klara av det? Jag beslutade mig för att schäfern skulle få bli hund nr 2. Jag var inte alls kunnig i hundvärlden och idag skrattar jag åt mina tankar. På plats 2 fanns labbe och golden. Labbe hade min moster haft men golden är ju så söta och fina. ”Jag vill ha en golden.” Bestämmde jag mig för och lånade böcker om golden på bibblan ”Oj, är det en jakt hund? Men då måste de väl jobba också?” Men jag hade en bild i huvudet av en golden som låg på altanen och var tillfreds med livet. Även uppfödare hade jag koll på och pris.
Rickard bytte i samma veva jobb till det han har idag och han gick med på att skaffa en golden hane. Nu gällde det att smida mednas järnet var varmt, för tänk om han ångrade sig. Ringde till Carin och Andhämtningens kennel och tingade en hane. Vi var dessutom de första som ville ha hane.
Den 24 januari 2004 ringer Carin mig och säger att det har fötts en hane till mig. Allt som allt var de 3 valpar, 2 hanar och en tik. Att Ceasar och jag skulle testa på så mycket som vi gjorde och att vi skulle komma så långt vi gjorde i lydnaden hade jag ingen aning om då. Allt jag visse var att jag ville gå valpkurs med honom.
Vi har testat massor med olika grenar lydnad, bruksspår, sök, rapport, agility och rallylydnad (innan det blev off). Den 9 september 2011 gjorde vår sista tävling ihop i lydnaden och i elitklassen. 205p och ett 3e pris fick vi ihop den dagen. Jag upptäckte när vi tränade ett tag därefter att han hoppade inte som han brukade och det visade sig att han hade en liten pålagring på en kota i ryggen. Så han fick bli en glad pensionär istället. I april 2013 trodde jag att hans liv var till ända, jag hittade en stor svullnad i ljumsken på honom och det blev operation. Det var testiklen som hade utvecklat en tumör, en godartad tumör som tur var. Den 26 augusti 2014 tog vi beslutet om att låta han få somna in då han blev allt skruttigare och skruttigare. Ceasar har lärt mig så otroligt mycket och jag har verkligen lärt mig hur underbart det är att ha en hund och hålla på med hundsport.
I september 2013 kom Rickard på att hund nr 2 var kanske aktuellt, jag hade känt det ett tag och hade börjat åter igen titta på kennlar och kullar mm. Men denna gången viste jag vad det skulle bli för ras… Den stora frågan var extriörare eller bruksare? Men jag kan inte bara tänka på mig själv utan på hela familjen och tillsammans Rickard och jag togs beslutet om att det skulle bli en extriörare, men nästa gång blir det en bruksare… När beslutet togs och kontakten med uppfödaren startade var Erox redan 1v gammal. När han var 3v så hade jag nästan bestämt mig utan att ens ha träffat honom och magkänslan satt i när jag väl fick det. Erox var nästan ALLT jag vill ha i en hund, snygg, snäll, egen, stark personighet, galen mm det som är ”nästan” är hans ledfel och att han är krypt, japp jag har haft två st efter varandra. Men det kanske är det som ger dem sin starka karaktär? Erox har i varit ute på lydnad och rallylydnadstävlingar utan super resultat. Det visade sig att tävling var inte hans grej, men vi lyckades att klara första klassen i lydnaden. Erox fick därefter leva som en glad pensionär med träning så klart.
Erox leder var inte de bästa och han var en stor hane och han fick blodöra i båda öronen. Lederna blev orsaken till att vi i slutet av 2019 bestämde oss för att skaffa valp. Erox och valpen fick ett år ihop.
Den 20 september 2022 var det dags att ta den sista promenaden med Erox.
Vintern 2019 så började vi att prata om en ny hund. Jag visste precis vilken kennel jag ville ha då jag hade träffat en hund från den kenneln innan på klubben och jag gillade verkligen henne. Så när beslutet togs så kontaktade jag Mannos kennel för att kolla hur det såg ut på valpfronten och fick till svar att en tik skulle löpa i januari 2020.
Detta gör att Gizmo var en coronahund med skillnaden att vi hade bestämt oss innan.
Den 18 mars 2020 föddes det 8 valpar, 3 tikar och 5 hanar.
Mina planer med Gizmo var att vi skulle bli tränings-kompisar. Vi tränade ihop mer eller mindre varje dag från dag ett till slutet. Men vi gick aldrig ut på tävlingsbanan då jag tyckte att priset var för högt för att ”testa” och jag kände mig aldrig säker på att vi skulle klara det.
Gizmo var den typ av hund som älskade att vara nära och få all uppmärksamhet. Men överlag så var husse bäst och ville jämt leka med honom.
I januari 2025 hände något, hans öra svullnade upp och vi trodde det var blodöra. Men sedan gick den ner och han svullnade upp i ansiktet. På tisdagen den 14 hade vi tid hos veterinären och hans allmäntillstånd var mycket dåligt och han hade feber. Efter 3 timmars kämpande av veterinären så tog jag och min man beslutet att låta honom somna in då han inte ens hade 50% chans att klara natten.
När jag kom hem var jag helt utom mig av sorg. Han blev inte ens 5 år.
När jag kom hem så skrev jag om detta på kennlens FB-grupp och i samma stund som mitt inlägg publiserades så såg jag att det hade fötts en ny kull dagen innan. Jag kan inte tänka mig något annat än att det var ödet som sa att jag skulle ha en ny hund. Jag kollade med min man och han ville också ha en valp så jag hörde av mig till uppfödaren och som tur var så fanns det en hane kvar till oss. När han nästan var 5 veckor så åkte vi och hälsade på alla valparna, det fanns 2 långhåriga, en tik och en hane. Jag vill gärna ha den långhåriga hanen sa jag och så blev det. Otiz har varit valpig länge vilket har gjort att vår träning har fått gått väldigt varsamt och det är först nu när han är lite över året som jag känner att han är mottaglig för träningen i lydnad.